Jag har existentiell ångest på en daglig basis numera. Förutom det vanliga med att jordens resurser slösas upp så har jag nu en massa annat att få ångest över.
En bomb smällde i Stockholm och helt plötsligt har Sverige (ännu en gång) förlorat sin oskuldsfulla status. (Alla tycks glömma västtyska ambassaden, mordet på Palme och Lindh.) Nu har ”det muslimska hotet” blivit verklighet säger dom som så länge känt sig hotade och dom struntar helt i att dom flesta muslimer är alldeles icke-terroristiska och att majoriteten av alla terrordåd begås av helt andra grupper. 
Vi har Wikileaks som sprider obekväma sanningar om hur vår regering agerat i olika frågor. Sen har vi den otäcka jakten på dess representant, Assange. Medan vi ger nobelpris till en spridare av Kinas obekväma sanningar så försöker vi fängsla den som sprider våra. Storbanker, kreditbolag och betalföretag tycker att det är värre att stödja Wikileaks än Ku Klux Klan. Eller så är trycket bara för stort från…ja, vilka är det som driver detta?
Men som om inte detta vore nog så verkar allt tyda på att Assange är en skitstövel som inte kan känna av gränser i sexuella relationer. Och helt plötsligt visar en stor del av Wikileaks anhängare upp en väldigt otrevlig sida när dom lämnar ut identiteterna på tjejerna som anmälde, skriver saker om dom som i sin tur vore skäl för åtal och dom verkar helt sakna förmågan att skilja på olika aspekter av en person.
Men bakgrund av detta så inleds en rörelse (?) på Twitter där kvinnor och män börjar #prataomdet, om det svåra med gränser i sexuella relationer, avsaknaden av kommunikation och konstiga föreställningar som leder till obehag, ångset och skuld. När jag läser om detta inser jag hur många som farit illa i sexuella relationer. Mer ångest.
I allt detta sitter jag, med klump i magen. Jag håller min son nära och känner hans doft och förstår att jag måste göra något mer än bara sitta. Och ha ångest. Därför är jag på väg att bli den motvilliga politikern.
Den motvillige politikern 