Patriakat, könsmaktsordning och annat som känns obekvämt

Det pågår en debatt om feminism just nu som jag verkligen önskar att jag kunde engagera mig mer i. Det har sitt ursprung i fenomentet #prataomdet där män och kvinnor diskuterar de svårdefinierade gråzonerna inom sex. Allt är väldigt nyttigt och jag hoppas att det är en debatt som kommer fortsätta och fortsätta vara så nyanserad och produktiv som den varit hittills (det lilla jag hunnit med att läsa).

Det som dyker upp mer än annat är diskussionen om begreppen könsmaktsordning och patriakat. Två ord som ofta används med lite avsmak och förakt och som tillskrivs radikalfeminister med håriga ben. Och jag måste hålla med om att min relation till feminism och teorin om könsmaktsordning inte är helt okomplicerad. Först tog det främst emot att överhuvudtaget erkänna att något annat än jag själv bestämde hur jag skulle vara och agera. Men med tiden, främst genom mitt föräldraskap, så har jag blivit smärtsamt medveten om att det finns enormt starka men osynliga strukturer som formar och påverkar mig. Och inte minst hur svårt det är att vara den som går emot.

Så jag måste erkänna att det finns ”något” som styr oss, både män och kvinnor, mot en tydlig könsidentitet i samhället. En kraft som uppmuntrar könsstereotypa beteenden och gör det så fruktansvärt svårt för någon att agera utanför könsrollerna. Men att detta skulle handla om makt och det ena könets makt över det andra kan jag inte köpa. Särskilt inte eftersom jag inte kan gå med på att männen i så många fall är dom som sitter i överläge. För när man mäter denna ”makt” så pratar man pengar, positioner och frekvenser – just sådant som är lätt att mäta. Och ja, män tjänar mer, är oftare chefer, har större inflytande i samhället politiskt sett och verkar inte minst vara dom som slår och våldtar oftast (även om Per Ström och andra anti-feminister verkar vara av åsikten att kvinnor egentligen är värre och att anledningen till att detta inte syns i statistiken beror på en stor konspiration och mörkläggning med sin grund i manipulativa ”genusforskare” som finns överallt). Men vad är det männen inte har som kvinnorna istället har? Jo, sådant som i debatterna ofta omnämns som icke eftersträvansvärda jobb som går ut på att arbeta med människor. För visserligen tjänar barnskötare mindre än truckförare men barnskötare får ägna hela sina dagar åt att se, uppleva och hjälpa barns utveckling och kärlek. Många spenderar mer tid med barnen än vad föräldrarna får göra. Dom får kramar, teckningar och massor av kärlek. Vad får truckföraren? Hemorrojder? Och på samma sätt kan man steg för steg gå igenom skillnaden mellan män och kvinnors vardag. På punkt efter punkt så får kvinnor mer mänsklig närhet, omtanke, kommunikation och uppskattning. Män får materiel uppskattning vilket inte ger lika mycket lycka enligt lyckoforskningen. Så min fråga är om det är så relevant att bara mäta allt i pengar när det gäller makt?

Nej, jag vill inte det. Men jag vill inte heller att vi ska ha det som vi har det. Jag vill att vi ska arbeta för att komma från den osynliga påverkan (låt mig kalla det genusssystemet i väntan på bättre ord) så att vi mer fritt kan välja att vara de vi vill vara under våra personliga förutsättningar och inte utifrån vad som sitter mellan benen.

Jag har inte tiden att utveckla detta så mycket som jag skulle vilja utan får lova att återkomma.

Annonser

En liten filmrecension

Easy A är en riktigt bra film, särskilt om man är svag för amerikanska high school-filmer som är lite utanför mallen. För även om ramarna är rätt klassiska så är det här bättre!

Som alla andra (svenska?) recensenter måste jag först invända mot förutsättningarna i filmen, nämligen att det vore en big deal att en tjej i det relativt liberala Kalifornien skulle ha sex under sin high school-tid. Men om du köper det så funkar storyn! Den går helt enkelt ut på att Olive (Emma Stone från underbara Zombieland!) råkar ljuga om att hon haft sex och när ryktet sprider sig får hon snart erbjudanden om att låtsas ha sex med andra killar för att rädda deras rykte, men på bekostnad av hennes eget (vilket hon befriande nog inte bryr sig så mycket om ändå!).

Det finns mängder av bra karaktärer, framförallt Olives föräldrar men även den kristna skolgruppen är underbar – men inte så långt ifrån verkligheten som man skulle kunna hoppas! Men bäst av allt är slutrepliken från Olive när hon konstaterar att hon kanske kommer ha sex om 5 minuter, 5 timmar, 5 år eller efter att hon gift sig – men det har ingen med att göra utom hon.

Så varför tar jag upp denna film här? Jo, för att just det slutbudskapet är relevant för den liberala politiken. En hel del får för sig att ”liberaler” är personer som bara vill ha sex jämt, under drogpåverkan och inte betala skatt men det är helt off point. Poängen mer liberalismen är att man vill att varje individ ska få vara fri att välja hur hon vill leva sitt liv. Kom ihåg det!

 


2010 – året då mitt liv förändrades

Nyhetsmässigt har 2010 varit ett makalöst år men även på ett personligt plan har mycket hänt. Jag har fått mitt andra barn, jag har sökt och kommit in på min drömutbildning, jag har bytt jobb och jag har med trevande steg börjat engagera mig politiskt. På sätt och vis hänger det ihop, mitt livs förändringar och världens förändringar. När världen framställs som allt mer farlig så blir det också mer viktigt att värna om individens frihet. Det finns inte tid och energi för mig att sätta mig in i varje detalj i säkerhetspolitik, integritetsargument och alla lagar i Sverige och EU. Men jag ser tendenserna till ett mer beskyddande samhälle som frodas i människors rädsla för döden och vet att det inte kommer leda till något gott.

Jag förstår då att vi måste värna om förnuftet, eftertanken, pragmatiken och friheten. Och jag förstår, när jag ser på mina barn, att jag måste göra det jag kan för att skapa ett så bra samhälle som möjligt för dom.


Skolrevolutionen måste börja nu

Vi lever i ett samhälle som ställer helt andra krav på medborgarna än för 50 år sedan. Trots detta har skolan inte förändrats i samma takt. Vi fortsätter att sortera våra barn efter födelseår för att sedan ge dom stämplar utifrån hur bra dom är på att sitta still, läsa, minnas och uppföra sig. Det är inte den skolan jag vill att mina barn och barnbarn ska gå i och inte heller någon annans barn. Jag vill ha en skola som är förändrad i grunden och anpassad efter dagens pedagogikforskning och efter dagens samhälle. Låt revolutionen börja!


Varför familjebildande inte passar in i vårt samhälle

Om man läser artiklar, forumtrådar och bloggar om föräldraskap, relationer och giftermål så inser man att det finns en anledning till att varje kultur har skapat regler kring detta. För hittills har jag inte stött på ett område som orsakar så starka känslor, så många komplikationer och skador som detta. Ansvar, makt och skyldigheter måste hitta sin plats och när inte längre samhället/kulturen/religionen dikterar detta så blir det problem.

Missförstå mig rätt, jag vill inte tillbaka till ett samhälle som styrs av statsreligion och dess föreskrifter – jag vill tvärtom gå mot ett samhälle med större valfrihet kring hur man planerar sitt familjeliv. Problemet är att den utvecklingen har gått fortare än utvecklingen av ansvarsfördelning.

Det är fruktansvärt tragiskt att läsa om kvinnor som känner sig tvingade att göra en abort mot sin vilja av rädsla för att bli lämnade ensamma med barnet. Eller om hur män tvingas bli fäder trots att dom inte känner sig redo. Framförallt är det tragiskt att läsa om alla barn som växer upp i konflikter eller där en förälder helt saknas.

Ska en man kunna avsäga sig allt ansvar genom juridisk abort? Ska kvinnan kunna göra desamma? Har ett barn rätt till båda biologiska föräldrarna eller ska vi arbeta för att minska biologins betydelse och uppmuntra adoptioner, surrogatmödraskap och likande?

Det finns mycket att diskutera, fundera över och jag kommer ha all anledning att återkomma fler gånger till ämnet eftersom just barn, föräldraskap, skola och samhälle är de områden jag brinner mest för!


Jag håller min son nära och känner hans doft när världen är otäck

Jag har existentiell ångest på en daglig basis numera. Förutom det vanliga med att jordens resurser slösas upp så har jag nu en massa annat att få ångest över.

En bomb smällde i Stockholm och helt plötsligt har Sverige (ännu en gång) förlorat sin oskuldsfulla status. (Alla tycks glömma västtyska ambassaden, mordet på Palme och Lindh.) Nu har ”det muslimska hotet” blivit verklighet säger dom som så länge känt sig hotade och dom struntar helt i att dom flesta muslimer är alldeles icke-terroristiska och att majoriteten av alla terrordåd begås av helt andra grupper. 

Vi har Wikileaks som sprider obekväma sanningar om hur vår regering agerat i olika frågor. Sen har vi den otäcka jakten på dess representant, Assange. Medan vi ger nobelpris till en spridare av Kinas obekväma sanningar så försöker vi fängsla den som sprider våra. Storbanker, kreditbolag och betalföretag tycker att det är värre att stödja Wikileaks än Ku Klux Klan. Eller så är trycket bara för stort från…ja, vilka är det som driver detta?

Men som om inte detta vore nog så verkar allt tyda på att Assange är en skitstövel som inte kan känna av gränser i sexuella relationer. Och helt plötsligt visar en stor del av Wikileaks anhängare upp en väldigt otrevlig sida när dom lämnar ut identiteterna på tjejerna som anmälde, skriver saker om dom som i sin tur vore skäl för åtal och dom verkar helt sakna förmågan att skilja på olika aspekter av en person.

Men bakgrund av detta så inleds en rörelse (?) på Twitter där kvinnor och män börjar #prataomdet, om det svåra med gränser i sexuella relationer, avsaknaden av kommunikation och konstiga föreställningar som leder till obehag, ångset och skuld. När jag läser om detta inser jag hur många som farit illa i sexuella relationer. Mer ångest.

I allt detta sitter jag, med klump i magen. Jag håller min son nära och känner hans doft och förstår att jag måste göra något mer än bara sitta. Och ha ångest. Därför är jag på väg att bli den motvilliga politikern.


Den motvillige politikern

I hela mitt liv har jag varit engagerad och intresserad av att förändra. Områdena har ändrats genom livet, åsikterna likaså men min förmåga att påverka, debattera och entusiasmera har varit genomgående. Så varför inte bli politiker?

Anledningen är helt enkelt hyser agg mot hela den politiska världen. Jag avskyr hur politiker tjaffsar med varandra, hur politiska reportrar hetsar med sina frågor utan att ta hänsyn till att ämnet är mer komplext än deras fråga erkänner och jag avskyr kanske mest hur all politik verkar handlar om någon slags lek där man inte längre använder sig av logiskt tänkande och sansade resonemang.

Att hela systemet dessutom känns komplicerat har inte heller underlättat mitt intresse.

Så varför dristar jag mig nu till att kalla mig politiker? (Ett epitet som känns lika bekvämt som ”dammsugarförsäljare”) Jo, för att jag har insett att det faktiskt är inom politiken man kan förändra – även om det låter coolare med ”opinonsbildare”. Dessutom börjar ett nytt parti bildas som faktiskt påstår sig vara pragmatiska, evidensbaserade och liberala – tre epitet som jag gärna tar på mig!

Så om Liberaldemokraterna fortsätter att utvecklas åt ”rätt” håll så kan jag tvingas att kalla mig ”politiker”, om än motvilligt.